Om en vecka börjar jag jobba som lärare i en etta, ett vickariat som sträcker sig över hela terminen. I skrivande stund är jag ganska nyligen informerad om jobbet, jag vet egentligen inte så mycket om barnen, schemat eller mina kollegor. Men jag är så ivrig att jag på direkten laddade ner läroplanen och genast gick min hjärna på högvarv med idéer. Att vilja göra något med hela hjärtat, det måste väl ändå vara den viktigaste ingrediensen. Det kommer bli tufft men det kommer även bli väldigt roligt. Jag är spänd av förväntan och nervös, men inte på det där obehagliga sättet utan mer, en nervös förtjusning. Nu händer det. 

Jag tänkte att jag tycker om att skriva. Jag är inte längre på andra sidan jorden, men livet kan vara ett äventyr här i Göteborg med. Så kanske mest för min egen skull, så gör jag ett slag i saken, jag börjar skriva igen. Om min termin som lågstadielärare, livet i vårt minikollektiv och att vara tillbaka i Göteborg igen. Det är inte fy skam alla gånger.

Sen lär jag inte kunna låta bli att slänga in en poesibit här och var. Men det är ju min blogg. Det är jag som skriver. Då blir det så.

På återseende,

Matilda.

Jag bär i förvirringen
en knuten näve
känslor jag inte
minner styra

Stirrar stumt
in i spegelns
sköra glas

Väntar på svar
men hör bara
tystnad

En mellanlandning i Malmö, sista bussresan och tillslut hemma i älskade Göteborg. Det första jag ser i Göteborg är Jennys leende, bra början!

Nu har jag varit hemma några dagar dock blev läkarbesök det första åtagandet jag gjorde, med resultatet sjukdom och isolering. Så den här veckan har spenderats inne, dock med riktig toalett, en egen säng och riktig mat hemma. Bekvämligheter man värdesätter högre än allt efter fyra månader borta. Egen kudde! Woah! Igår firade jag min friskförklaring med att laga mat i ett riktigt kök. Sjukt god linssoppa med riktiga råvaror och riktiga redskap, love it.

Idag gick jag och mamma runt i Haga och jag slogs av hur otroligt mysigt Göteborg är, det är en ära att bo här igen. Vi tog en fika i solen, gick runt i mysiga antikvariat och jag njöt av kullersten och mysiga gränder. Ikväll blir det andra lång med de bästa som finns... Kort och gott kan man ju säga att jag är rätt nöjd med att vara hemma. Just nu i alla fall.

Det är en konstig känsla att sitta i Sverige och skriva detta inlägget. Den sista flygresan gick bra, ingenting krånglade, ingen panik i sista stund, inga problem vid incheckningen och inga onödiga säkerhetskontroller. Kändes helt enkelt stabilt, min första tio timmars flight bara flög iväg (ha ha, kul) och lika så gjorde den sista femtimmars flighten, skönt. Efter att ha flugit och farit så mycket på så kort tid så går hela flygproceduren nästan som på rutin. Men fortfarande, flygplatser är nog den värsta platsen på jorden och jag blir förvånad över hur otroligt kassa dem är varenda gång. Nu dröjer det antagligen lång tid tills nästa flight något som både är skönt och tråkigt. 

Nästan hemma alltså, eller i mitt andra hem skulle man också kunna säga, Malmö. En av dem finaste platserma på jorden, så det kändes nästan självklart att avsluta resan här. Göra den fulländad liksom. Om två dar är jag i Göteborg igen. Fina Göteborg. Hem. Skall bli skönt, skall bli konstigt, skall bli underbart.

Det börjar landa att jag är tillbaka nu, det är drygt ett dygn efter hemkomsten. Jag är en aning konfunderad. Innan jag reste tänkte jag att jag skulle sluta tänka när jag reste iväg, så var det ju självklart inte. Dem förväntningarna krossades och byggde istället upp en respekt och acceptans för tänkandet. Nu när jag är hemma igen slås jag över hur mycket min hjärna faktiskt blev distraherad, uppenbarligen fanns det ännu mer tankar undangömda där inne någonstans. Masstillverkning är tydligen något min hjärna vill syssla med, snyggt.

Förvånasvärt är hur väldigt bra det känns att vara hemma igen. Svensk luft. Svensk mat. Svenskt språk. Svenska vägar. Jag gillar verkligen Sverige. Tack världen för allt du gett mig och tack Sverige för att du är du och alltid finns här med öppna ängar (armar). 

Over and out,

Matilda Linnea Maria

Nu närmar sig slutet med läskiga steg, det virvlar av känslor inför flygresan hem. Lycka över att komma hem igen, sorg att behöva lämna det här. Sorg över att nå ett slut. Men min hemlängtan tar nästan över och tillsammans med den så känns det riktigt bra att få åka hem igen.  

Vi kom från Kambodja till Thailand för ungefär två veckor sedan, en tillbaka-resa som var halvrolig. Men tillslut kom vi fram till Pattaya som inte riktigt vad var vi väntade oss. Efter att ha stått ut med prostitution, äckliga gubbar, en skräpig strand, brunt skräpvatten, dyr mat och olja på fötter och badkläder, flydde vi därifrån så fort som möjligt. Vilket utgjordes av ännu en skitresa som grundades i dålig planering. Av någon anledning står inte Pattaya inte med i Lonely Planet- boken (antagligen för att det är så vedervärdigt) och utan Lonely Planet blir vi näst intill handikappade. Vi visste ingenting om något och åkte runt i halva Pattaya utan att hitta något trevligt så tillslut lämnade orten och åkt till Ko Samed.    Ett av de bästa besluten vi tagit, från botten till toppen. Ko Samed var en dröm, kritvita stränder, turkost vatten, lite turister och god mat. Här stannade vi våra sista dagar innan vi slutligen nådde min sista anhalt, Bangkok. I söndags anlände vi till denna kommersiella stad, fylld med turister, galna försäljare och ett utbud som heter duga. I den aspekten skulle man nästan kunna likna Bangkok med Tokyo, bara det att i Tokyo blir du inte erbjuden ”pingpong-shower” (som namnet till trots inte har ett enda dugg med pingis att göra), du blir inte anfallen av försäljare och servicen är inte ens jämförbar. Men det är MYCKET billigare här. Vårt mål med dessa sista fyra dagar är alltså shopping, fylla väskorna till bredden och hoppas på att man kommer hem med allt. Det är svårt att hålla sig till shoppinglistan då allting lockar och även om man kanske inte är i behov av det just nu så behöver man ju det sen? Eller?

Shoppingklorna har verkligen tagit fast oss, så vi försöker hålla i pengarna som börjar sina riktigt illa nu, men vi bockar av listan och springer hit och dit i jakten efter produkter som uppfyller vår listas krav. Några övertramp, mycket glädje och stora påsar… Bangkok tycker om oss och vi tycker om Bangkok.

En hejvild blandning av bilder. Enjoy.

Syster och jag har vår alla hjärtansdag picknick samt hej då-picknick. Vår sista dag tillsammans! 
Känns som en evighet sedan nu. Här är vi vid floden i Brisbane, Australien.

Runt omkring oss satt kärlekspar, och överall sprang det omkring fotogalna turister. Denna kära Kines och hans vän frågade om dem fick ta kort på oss. Självklart fick dem ta med min kamera med. Väldigt trevligt.

Nästa kapitel i fotosamlingen, seglingen i Whit sunday som upplevdes med blandade känslor och varierat väderlag.

Men tack vare denna seglingen träffade jag mina nuvarande resekamrater, så det är väl inte helt fel!

Och nästa resemål var alltså Japan. Jag fick med min kompakta kamera, den sämsta men den enda som det går att ladda över bilder ifrån, lite kort ifrån min första dag på okinawa. Här är deras provisoriska hamn.

Den här charmige herren är en av mina favoriter från Japan. HAn kunde lite engelska och sade sig vara en konstnär. Han spelade munspel och skrev en haikudikt till mig. Väldigt vackert och charmigt alltihop. Självklart ville han inte ha ett enda öret för bemödan. Vackert. 

Det här så kallade huset är från början en allmän toalett som av någon finurlig och föredetta hemlös snubbe har byggts om till ett hem. Och inte på vilket sätt som helst. Närmar man sig detta hus kan man hitta de mest förunderliga prylar så som, en moped, ett badkar, en frisbee, en klocka, en kylbox, en tennisracket, ett diadem, lakan, handdukar dekorerade med utskurna texter osv. Helt otroligt!

Sist men inte minst, vår nuvarande destination. Victory beach, sihanoukville, kambodja.

Någon finurlig snubbe tyckte visst att det passade med en stor tjur av betong mitt i vattnet intill standen.

Väldigt tjusigt...  

På den vita stranden satt jag och smörjde in mig med min vita solkräm då en liten flicka närmar sig och försöker tafatt ge mig ett armband av en blomstjälk. Vi utbyter namn och hon frågar som jag ska gå och bada. Hon tar solkräm ur min hand och börjar följa mina rörelser. Vi skrattar och målar oss som indianer. Hon smörjer sig helt vit i ansiktet och smörjer sedan mig likadant. Stirrar oblygt in i mina ögon, studerar dem. Jag säger att hennes är bruna, hon protesterar och säger "No, black!" jag svarar henne med att säga att mina är blå. Hon nickar. Vi målar figurer i sanden på mina ben, hon gissar och målar likadant. Vi skrattar. Hon är från ett U-land. Jag är från ett I-land. Hon är mörk. Jag är kritvit. Hon är sex år. Jag är 22 år. Vi är olika. Men vi skrattar lika bubblande ihop ändå. Som om vår glädje överbyggde all olikhet världen än hade påpekat.Självklart kanske men för de flesta inte alls. Omöjligt för många. En gåva för mig, ett minne jag aldrig glömmer.

Vi ligger omringade av rosa myggnät, försöker hitta sömnen till ljudet av hundskall och vågornas kluckande. Utanför skiner stjärnorna klarare än någonsin förr, Karlavagnen är upp och ner vänd och någonstans är polstjärnan även om vi inte ids hitta den. Den här ön heter Koh rong och är en av de största öarna utanför Sihanoukville. "The Village" som bungalow-värden så fint kallade det består av en strand kantad med småresturanger, en affär och några sovställen. Allt man behöver för att överleva i princip. Vi är nog i det kambodjanska paradiset. Stranden är kritvit, havet tukosblått, maten billig och solen ständigt skinande. Vi njuter hela tiden, förutom när vi behöver gå på toaletten. Deras uppfattning om vad en toalett är får nämligen bajamajorna att framstå som rena lyxen. Tidigare ikväll när vi begav oss bortåt mot något av de få matställerna här för att få oss lite kvällsvard, var resturangen fylld av människor, barn och vuxna i alla åldrar satt och stod för att tillsammans titta på en 24tums tv. Vi slogs av närheten som omger hela det här landet. Där alla tycks känna närhet till varandra. Där barnen är barn till alla och där familjen inte blir en gräns. Där vänskap inte är begränsad av tid och utrymme, vilket får den svenska kylan att kännas frånvarande och näst intill overklig. Jag vill ta med den här värmen hem och värma upp alla Sveriges hjärtan. Blåsa liv i våra stängda dörrar, se dem öppnas och överväldigas av den glädje det ger att se ALLA människor.